matssundin.blogg.se

 

Det finns fler fattiga personer i Guizhou-provinsen än i Tibet, sade en kollega vid Guizhou universitet när vi diskuterade Kinas "less developed provinces" häromsistens. Av Kinas tjugotre provinser är Guizhou-provinsen ”most less developed". Här bor omkring 35 miljoner människor och om fattigdomsgränsen sätts till en årsinkomst av 2300 yuan (ca 3000 kr) finns här ca 10 miljoner fattiga personer. Flertalet av dem bor på landsbygden. 

 

Under de senaste tre decennierna har 600 miljoner kineser lämnat fattigdomen. I Tibet med en befolkning på 2 miljoner, berättade kollegan, finns färre fattiga än tidigare eftersom den kinesiska staten ger omställningsbidrag till jordbrukare så att de kan försörja sig på boskapsskötsel och inte enbart på grödor. I jämförelsen mellan Tibet och Guizhou valde kollegan att beskriva fattigdomsläget i ord av antal och inte i andelar. Poängen är att då går det att åskådliggöra en numerär ökning av fattiga trots att andelen fattiga sjunker.

 

Kinas Kommunistiska Parti (KKP) har satt som mål att lyfta landets 70 miljoner fattiga ur fattigdomen senast 2020 genom att ge dem tillgång till rent dricksvatten, mat, kläder, grundutbildning, hälsovård och trygga hem. Till exempel får fattiga invånare i Huaxi-distriktet i Guiyang får matkuponger av myndigheterna för att köpa ris till ett subventionerat pris; 3,6 yuan/kg istället för 5,8 yuan/kg.

 

 

Vidare vill KKP att den disponibla inkomsten hos jordbrukare i fattiga områden ska öka snabbare än riksgenomsnittet. Dessutom, utöver en ökad utbyggnad av vägar, järnvägar, vattenledningar och energikällor, ska e-handeln på landsbygden stimuleras med hjälp av bättre Internet och logistik.

 

Till sist, varför är Guizhou den minst utvecklade provinsen? Huvudförklaringen är att den unika topografin med de många toppformade karstbergen (se bild ovan) har begränsat urbaniseringen och med det den socioekonomiska utvecklingen. Många berg och djupa dalar har försvårat och fördyrat utbyggnaden av infrastrukturen.

 

Idag sker en omfattande utbyggnad av väg- och järnvägsnätet, tunnlar och broar. Det medför bland annat att välutbildade inte söker sig till större städer och ekonomiskt heta regioner i samma omfattning som förr, samt att den provra landsbygdsbefolkningen dels får bättre tillgång till kollektivtrafik dels lockas till städerna; det senare med hjälp av subventionerade lägenheter och pengar efter statens inlösen av jordbruksfastigheter i samband med urbaniseringen och utbyggnaden av transportnätet. Målet för innevarande femårsplan (2016-2020) är att 45 procent av Kinas befolkning ska vara permanenta stadsbor.