matssundin.blogg.se

Den fysiska arbetsmiljön i Guiyang och säkert också på många andra platser i Kina är ofta förenad med faror. En yrkesgrupp som, bland många andra, exponeras för hälso- och säkerhetsrisker och följaktligen risk för sjukdomar är anläggningsarbetare. Deras arbetsredskap bullrar och vibrerar och användningen av skyddsutrustning, som ögon-, hörsel- och andningsskydd, är mycket eftersatt.

 

Hur kommer det sig att skyddsarbetet är eftersatt? Vilket ansvar har arbetsgivare respektive arbetstagare? Finns det något myndighetsansvar? Vad säger lagstiftningen? En byggnadsledare ger mig svar: han berättar att arbetsgivaren ska förse arbetstagaren med skyddsutrustning och att det finns myndigheter som ska kontrollera arbetarskyddet ute på arbetsplatserna. Men eftersom myndighetskontrollerna är så få förser inte arbetsgivaren arbetarna med skyddsutrustning och följaktligen sparar arbetsgivaren pengar, förklarar han.

 

Det finns alltså ett arbetarskydd i Kina men det efterlevs illa. Önskvärt vore att arbetsmarknadens parter förändrar arbetet och arbetsförhållandena och utvecklar arbetarskyddet, det vill säga att både frivilligt och av lag förpliktigat sträva till att förebygga, minska och avlägsna faror och skador som förekommer i arbetet. Huvudansvaret för arbetarskyddet i torde ligga på arbetsgivaren, men också arbetstagaren har ett ansvar för sin egen arbetshälsa.

 

Med nordiska ögon sett förväntas arbetsgivaren (arbetsplatsförmannen) både undervisa och övervaka arbetarskyddet. Han/hon ska ge arbetstagarna sådan undervisning att de kan utföra sitt arbete säkert och att se till att arbetet utförs av en person som har tillräcklig utbildning för att kunna utföra arbetet på ett säkert sätt. Övervakningen gäller bland annat arbetsförhållandena, utrustningen, arbetsmetoderna och avlägsnande av riskmoment. Men för det behövs att riskmomenten är definierade och fastställda. Hur en arbetsplatsolycka hanteras är en fråga för framtida studier.

 

Utmaningen för Kina torde bli att utveckla ett målmedvetet arbetarskydd, att inrätta rejäla spelregler mellan arbetsmarknadens parter, att utbilda expertis som ska verka för att trygga lagenliga arbetsförhållanden, att höja säkerhetshanteringens status, att kartlägga attityder och utveckla säkerhetskulturen, och sist men inte minst att berätta om lösningarna och de goda exemplen. Allt för att arbetarskyddet inte ska bli eftersatt. 

 

Enkla andnings- och hörselskydd men inga ögonskydd. Här under reliefslipning av markplattor vid nya Confucius-centrat i Huaxi, Guiyang. Foto: © Mats Sundin, 2015.